År 871 efter Kristus flyttade de två norska hövdingarna Leifur och Ingolfur till ön Island. De var de två första nybyggarna som flyttade till ön och de förde i samband med detta med sig vildhästar, troligen Tarpaner, till ön. Senare kom också människor från de brittiska öarna med keltiska ponnyer till ön och även inflyttare från Skandinavien och Irland tog med ponnyer till ön. När hästarna släpptes lösa för att beta blandades de olika raserna för att sedan bli det vi i dag kallar Islandshäst.

Det finns dokument från Island som visar att redan vikingarna gillade islandshästen som både är stark och lite. Det var främst ridbarheten som uppskattades och man lade ner mycket tid på aveln redan under 1000-talet. Man har sedan försökt förädla rasen med bland annat orientaliskt blod men dessa försök har avbrutits eftersom de slutade med katastrof. Sedan 900-talet har all import av hästar till Island varit helt förbjuden av Alltinget och ingen häst får någonsin komma till ön, oavsett om den är född där eller inte. Detta har lett till en ren ras som också hålls fri från de allra flesta sjukdomar och liknande som ofta drabbar andra raser. Dessa regler om import är precis lika stränga i dag som de varit tidigare.

På Island var hästen länge det enda sättet att ta sig fram och det var först efter andra världskriget som vägnätet började byggas ut ordentligt. Hästen användes annars oavsett om man skulle till kyrkan, till grannen eller om man skulle frakta varor av olika slag över en längre sträcka.

Islandshästen över lag har fått en mycket stark flockkänsla och dessutom är de mycket naturligt uthålliga eftersom de vuxit upp i stor flock i en natur som varit allt annat än bekväm att leva i och färdas i. Det är tack vare detta det finns en islandshäst i dag.